När en ö mitt i Stockholms skärgård känns som en hemlighet

Publicerad 7 november 2025

Isabelle Alexandersson, Färdmålsredaktör

Skippos färdmålsredaktör Isabelle Alexandersson seglar ut med familjen när hösten lagt sig över skärgården. I tystnaden mellan vindarna hittar de något som nästan känns som en hemlighet. 

Det är något nästan overkligt med att segla ut i slutet av oktober. Luften är hög och klar, och varje ljud bär längre: det dova klucket mot båtens sida, vinden som rör sig genom träden i land. När vi rundar den sista udden och ser bryggan ligga där, alldeles tom, förstår jag att vi är ensamma. Den enda båten. 

Ön, som under sommaren brukar sjuda av liv, känns plötsligt som något helt annat. Som en hemlighet. Som om vi har snubblat över något som egentligen inte längre finns att upptäcka.

Till lunch grillar vi korv på klippan. Luften är kall men solen värmer, och tången att vända korven med har vi förstås glömt, så jag bränner mig. Sonen håller ett vakande öga på ketchupen och konstaterar med eftertryck att mamma missat ett ställe. Mitt i allt dyker en arbetsbåt upp på fjärden, lunchens stora händelse, innan den försvinner igen bakom nästa udde.

Mätta och nöjda sitter vi kvar en stund och ser ut över vattnet. Ingen båt passerar längre. Inga röster hörs. Bara havet som långsamt drar sig tillbaka och vinden som vänder.

Efteråt går vi en lång promenad i den fuktiga lövskogen, där marken är täckt av gula blad som prasslar under stövlarna. Barnen samlar pinnar, bark och kottar, och snart har vi byggt en hel flotta av barkbåtar som vi släpper ut vid bryggan. 

Vi må vara en seglande familj som både bor på vår båt och tillbringar så mycket tid vi kan ute i skärgården, men båtbyggarkonsten lämnar en del att önska. De små barkbåtarna kämpar tappert mot vinden, men de flesta förliser lika snabbt som Wasaskeppet. Vid strandkanten ligger nu resterna kvar, som en stillsam påminnelse om våra försök. Vår egen, något oavsiktliga, filial till Museum of Wrecks. 

Det är svårt att förklara lugnet som infinner sig när skärgården tystnar. När man inser att det stora blå plötsligt känns privat, som om någon lämnat över nyckeln och sagt: Nu är den din.

Det slår mig hur sorgligt det är att så många redan lämnat. För just nu, när allt är lite kallare och lite klarare, visar skärgården sin hemlighet för oss som är kvar.