Riggfix: Vi uppdaterar den löpande riggen
Den stående riggen har fått sitt i ett tidigare inslag. Nu är det dags att ta sig an fallet med fallen om formuleringen ursäktas. Riggexperten Fredrik Söderholm som ger sina bästa tips.
Den stående riggen håller masten uppe. Den löpande riggen är allt som rör sig. Ja alltså – storfall, fockfall, spinnakerfall med mera. Med detta konstaterat tar vi oss an det senare.
Klart är att allt detta förr eller senare måste bytas. Frågan är bara hur man ska tänka? Fungerar gamla vajerfall fortfarande? Eller bör man satsa på moderna linor? Riggexperten Fredrik Söderholms svar är glasklart.
Dyneema är grejen
– Gamla vajerfall fungerar tekniskt sett men idag finns det bättre alternativ. Gällande spinnakerfall på en cruisingbåt så kan man gott nöja sig med en lina i polyester. Seglet rör sig, lasten varierar, och lite töj är inget problem.
När det gäller storfall, fockfall och allehanda andra försegel skärps kraven. Här vill man ha kontroll. Minimal töjning. Direkt respons. Därför används dyneema-kärna – ett material som kombinerar låg töjning med hög styrka i förhållande till dimension.
I just detta fall väljs dessutom en mer försträckt variant, vilket ytterligare förbättrar styrkan. Höljet är en hybridkonstruktion med slitstarka fibrer som teknora, anpassad för att klara tryck i avlastare och genomföringar.
När linan är vald återstår den avgörande detaljen – hur den avslutas. Glöm knopar. Tänk splitsning. Anledningen? En knop koncentrerar belastningen. Den dras åt, skapar friktion och i vissa fall värme. I material som dyneema innebär det en faktisk försvagning över tid. En splits gör motsatsen. Den låter fibrerna fortsätta bära lasten i sin egen riktning.
Konsten att splitsa
Att splitsa är inte svårt i teorin. Men det kräver precision. Instick mäts – ofta med tumregeln att längden motsvarar ungefär tio gånger linans diameter. En sex millimeter kärna innebär runt 60 millimeters instick.
Kärnan dras ut, märks upp och förs tillbaka genom sig själv i ett kontrollerat mönster. I det här fallet används en variant av Brummel-splits, där linan låser sig mekaniskt innan den belastas.
Det finns flera metoder. Flera verktyg. Allt från professionella nålar till improviserade lösningar men principen är densamma. Inget får skada fibrerna inifrån. Minsta fel känns direkt – i form av trådar som hugger eller motstånd som inte ska finnas där.
Att splitsa är inte svårt i teorin. Men det kräver precision. Riggexperten Fredrik Söderholm visar vägen.
I en masttopp är utrymmet begränsat. Det betyder att en dåligt utförd avslutning – eller en för grov lina – snabbt skapar problem i trissor och genomföringar. Lösningen är att arbeta med både kärna och hölje. Genom att separera dem och låta höljet “byta plats” längs en del av linan kan man behålla styrkan utan att bygga onödig diameter. Det är en detalj som inte syns. Men som märks varje gång seglet hissas.
En sista lärdom i arbetet är lika enkel som den ofta ignoreras. Om en lina är så sliten att höljet måste bytas eller repareras – då är frågan inte bara hur man lagar den. Det är varför den slitits från början. Fel belastning. Fel dimension. Fel användning.
Pensionera de gamla linorna
En sak är i alla fall säker – gamla falllinor hör inte hemma som förtöjningslinor. De är byggda för en helt annan typ av last, och kan flytta problemet från linan till brygga eller beslag på ett sätt som snabbt blir dyrt.
Se reportaget!