Vi köpte inte min drömbåt – och det kan ha varit mitt livs bästa båtköp
Skippos Gustav Morin har länge drömt om lätta och snabba båtar. Men när båtlivet skulle bli verklighet för hela familjen valde han något helt annat: En tung, trygg och ombonad kölbåt med extra allt av bekvämligheter. Och märkligt nog känns det mer rätt än någonsin.
Det finns båtar man drömmer om. Och så finns det båtar som fungerar bäst i verkligheten.
I mitt fall har de två kategorierna inte alltid varit samma sak.
Jag har i många år haft en tydlig bild av vad som får mig att gå i gång på båtar. De ska helst vara lätta, snabba eller åtminstone väldigt lättdrivna. Båtar som svarar direkt när vinden fyller seglen eller när man nuddar gasen. Som inte behöver pressas för att lossna och sticka iväg.
Ni som har hängt med i min båthistoria känner kanske till trimaranen, projektet som gått under serien “Banta för fart”. Tanken har varit enkel, åtminstone i teorin: att bygga om, lätta, förbättra – och till slut flyga fram över vattnet med ett brett leende.
Jag tror fortfarande på allt det där. Trimaranen kommer att bli fantastisk när den väl blir klar. Den kommer att ge den där nästan barnsligt rena seglingsupplevelsen jag har jagat. Att jag dessutom lyckats övertyga mig själv om att den, åtminstone jämfört med en F18-katamaran, är ganska familjevänlig säger kanske mest något om min referensram.
Problemet med “snart”
Men någonstans längs vägen hann en annan insikt ikapp mig.
Familjen behöver inte min färdiga drömbåt om några år.
Familjen och jag behöver båtliv nu.
Och där började det skava. För min vanliga väg mot båtdrömmen har ofta sett likadan ut: hitta något lite för dyrt, lite för komplicerat eller lite för ofärdigt – och tänka att jag kan ta mig dit genom ett stort renoverings- eller ombyggnadsprojekt.
Det är en lockande tanke. Nästan farligt lockande. Man ser framför sig hur allt till slut blir precis som man vill ha det: lättare, smartare, bättre och mer personligt.
Problemet är bara att medan projektet pågår blir det inte särskilt mycket båtliv. Inte för familjen. Inte för mig. Inte för någon.
Energin räcker inte riktigt till. Pengarna räcker inte riktigt till. Och tiden räcker absolut inte till. Plötsligt står man där med ännu en vår där “snart” är det vanligaste ordet i båtsammanhang.
Snart ska den i.
Snart blir den klar.
Snart ska vi segla.
Men barn växer inte i “snart”. Somrar kommer inte tillbaka för att man hade en bra projektplan. Och familjelivet väntar inte snällt vid bryggan medan man slipar, plastar, skruvar och tillverkar ännu en specialdel.
Jag bytte spår
Så jag gjorde något oväntat. Åtminstone för att vara jag.
Istället för att ännu en gång jaga båten som bäst matchade min egen idé om den perfekta seglingsupplevelsen började jag ställa en annan fråga: vilken båt skulle faktiskt få hela familjen att vilja vara ute mer?
Svaret var inte en fjäderlätt racer. Inte en experimentmaskin. Inte ännu ett projekt med stor potential och lika stor att-göra-lista.
Svaret var en välvårdad Cenit 35 från 1998 och efter en extremt snabbt beslutsprocess är den nu vår!
Bilder från Blocketannonsen
En klassisk, trygg och rejäl segelbåt. Inte ny, men inte heller gammal på det där sättet som ofta avslöjar sig redan i ruffluckan. Ni vet doften. “Gammal båt”, säger man – och menar ofta en blandning av mögel och gammal använd toalett.
Här var känslan en annan. Och framför allt: båten var nyckelfärdig och redo att användas.
Den har tre kabiner, varav en med egen ingång från sittbrunnen. Den har toalett, dusch, varmvatten, vattenburen värme, stor kyl, mjuka madrasser och en träinredning som inte ber om ursäkt för sig. Det är varmt, ombonat och tryggt. Det finns bord att äta vid, kojer att sova gott i och utrymmen där familjelivet faktiskt får plats.
Den har till och med rullstor.
Kort sagt: den är allt vår trimaran inte är.
Tung, trygg, bekväm och byggd mer för att ta hand om sina passagerare än för att sätta snurr på loggen. Den kommer inte att flyga fram över vattenytan men den ger något annat. Möjligheten att ge sig iväg. Att laga mat ombord. Att lägga till i en naturhamn och faktiskt stanna kvar. Att barnen har någonstans att dra sig undan. Att min fru ser båten och inte en lista med kommande arbetsmoment.
När drömmen blir delad
Och kanske viktigast av allt: Familjen är pepp.
Jag har ärligt talat aldrig sett min fru så exalterad över båtar och båtliv som nu. Bara det gör mig glad i själen. För det är en sak att själv drömma om en båt. Det är något helt annat när drömmen börjar delas av fler.
Det betyder inte att jag har slutat älska snabba båtar. Trimaranen är inte död, såld eller förvisad till dåligt samvete-hörnan. Jag längtar fortfarande efter dagen då den är klar, efter att få flyga fram i svindlande fart och att få dela även den upplevelsen med familjen.
Men det måste också finnas plats för den här sommaren. Den här tiden i livet.
Och just nu känns den här Cenit 35 märkligt nära idealet. Inte för att den är snabbast, lättast eller mest extrem. Utan för att den verkar kunna ge oss det vi faktiskt behöver: många dagar på sjön, tillsammans.
Det enda misstaget är möjligen att vi inte köpte båten tidigare. Men människohjärnor är märkliga saker. Ibland krävs det några år av slipdamm, ombyggnadsplaner och uteblivna sjösättningar för att de ska öppna sig lite.