Världens lyxigaste båtar fick mig att längta hem
Efter några dagar på den spektakulära båtmässan i Cannes borde jag kanske ha kommit hem med svårartad båtabstinens. Det gjorde jag också. Fast inte efter någon av lyxbåtarna. Jag längtade efter min egen – och efter vårt nordiska båtliv.
Det är drygt 30 grader varmt i Cannes och framför mig ligger en ”båt” med fem våningar och pooler på tre av dem.
Cannes Yachting Festival är förvisso långt ifrån bara superyachter, här finns även mer normalstora motorbåtar, segelbåtar och katamaraner. Ändå är det svårt att inte fastna vid och fascineras av lyxbåtarna som man sällan ser på våra breddgrader.
För ingenjörskonsten. Designen. Hantverket. Och ibland för den totala bristen på återhållsamhet.
Vad sägs om öppna 50-fotare byggda enbart för sol, bad och fart. Eller tenderbåtar med 2 500 hästkrafter?
Jag är här i jobbet. Som vd för Skippo är några dagar bland över 700 båtar ungefär så nära man kan komma att släppa in ett barn i en godisbutik och kalla det tjänsteresa.
Jag tittar på allt med samma fascination som när jag klickar mig runt på Hemnet och spanar in i osannolikt stora och dyra hus.
Jag vill kika in.
Men jag vill inte bo där.
Sedan kliver jag ombord på en Targa 46. Hemma hade den varit en bjässe. Här ligger den nästan lite bortkommen bland superyachterna i Vieux Port.
Jag känner igen mig direkt. En förarplats gjord för en ägare som själv kör båten. Rejäla gångytor. Gott om trä. Ombonade kabiner. Platser där man faktiskt kan tänka sig att krypa upp när regnet slår mot rutorna.
Samma känsla återkommer när jag en eftermiddag följer med vår redaktion ut för att filma en testkörning av nya Nimbus 495. En exklusiv båt även med Cannes-mått men som trots dess storlek och lyxiga interiör ändå har kvar den där nordiska, ombonande känslan.
De nordiska båtarna får mig att inse varför de stora lyxbyggena lämnar mig ganska kall.
De är inte för stora, dyra eller för glittriga.
De är bara byggda för ett annat båtliv än mitt.
Mycket av båtlivet i Cannes handlar om att båten i sig är destinationen. Ett flytande hotell, en beach club eller ett sätt att ta sig vidare till nästa lunch.
För mig är min båt nästan motsatsen.
Mitt perfekta båtliv kan börja en fredag efter jobbet. Jag har lyckats locka med mig hela familjen. Någon timme efter att vi kastat loss ligger vi mot en solvarm klippa, omgivna av vatten, natur och nästan total stillhet.
Det finns egentligen ingenting där. Och det är poängen.
Vi badar, grillar och spelar kort i sittbrunnen. På morgonen tar jag ett dopp och dricker kaffe på badbryggan medan barnen fortfarande sover.
Ingen room service. Ingen infinitypool. Knappt ens mobiltäckning, om man har tur.
Mitt i lyxbåtsvimlet slås jag över hur enkelt men värdefullt det nordiska båtlivet är.
Skärgården. Naturhamnarna. Friheten att hitta en vik och få lägga till vid en klippa och för en kväll känna sig nästan ensam i världen. Och gemenskapen: När någon kommer in för att lägga till hjälps vi åt och tar emot tamparna.
Upplevelsen blir knappast tio gånger bättre med en tio gånger dyrare båt. En äldre familjebåt och en ny yacht delar ändå samma klippa, samma badvatten och samma solnedgång.
Det är förstås lätt att romantisera båtlivet. För visst kan båtliv kosta mycket pengar och kräva kunskap. Det är trösklar som vi i branschen behöver fortsätta att sänka. För när man väl kommer ut i skärgården så händer något.
Båten blir mindre viktig. Nästan motsatsen till vad en båtmässa går ut på.
Kanske är det därför kontrasterna i Cannes fastnar hos mig. Inte för att superyachterna representerar hela mässan eller att lyxbåtarna anpassade för Medelhavet inte gör mig nyfiken, utan för att de visar hur olika saker vi kan mena när vi använder samma ord: båtliv.
När det sen är dags att åka hemåt igen är jag lika fascinerad som när jag kom – av båtarna, människorna, idéerna och att delar av branschen fortfarande verkar övertygade om att nästan varje problem kan lösas med ytterligare några hundra hästkrafter.
När planet landar på Arlanda är det 17 grader och höstsol. Till helgen ska jag ut med båten.
Jag längtar efter lukten när jag öppnar den. Efter lättnaden när motorn kickar igång. Efter att kasta loss med familjen och känna den första kalla fartvinden.
Efter att ha sett båtar med fem våningar, tre pooler och tusentals hästkrafter borde min egen båt kännas ganska futtig.
Märkligt nog är det precis tvärtom.