Drömmen om Gotland Runt: En resa genom storm och stiltje
Storm, stiltje, tävlingsnerv, tristess, gåshud, laganda och sprudlande glädje. Skippos serie ”Drömmen om Gotland Runt” är till ända och innehöll precis allt. Dags att sammanfatta.
Tre dygn, arton minuter och femtiofyra sekunder på omräknad tid. Eller en etthundratjugosjätte plats om man så vill. Så skulle Team Groundbreakers insats i Gotland Runt kunna sammanfattas.
Men då har man inte fattat grejen. Skippos serie ”Drömmen om Gotland Runt” handlade om något annat. Något mycket mer. Om att bygga ett lag och att genomföra Gotland Runt – ja alltså att ta sig i mål. En väg som har varit lång, krävande men totalt sett väldigt rolig och som bjöd på en dikeskörning då man tvingades bryta tävlingen på grund av teknikstrul förra året.
”Mer än bara racet”
Den här gången kom man bättre förberedd. Eller som skeppare Alice Rosberg uttrycker det:
– Ett Gotland Runt är så mycket mer än bara själva tävlingen. Det är också förberedelser av allt från själva båten till besättningen och säkerhetsdetaljer med mera.
Hon får medhåll av Alfred Ahlberg som kämpar med tröttheten och som försöker sammanfatta det hela efter målgången.
Glädje och tristess
– Gotland Runt 2025 bjöd verkligen på allt. Storm, stiltje, tävlingsnerv, tristess, gåshud, laganda och sprudlande glädje.
Tristess?
– Ja vi fastnade i ett vindhål och stod mer eller mindre stilla i elva timmar. Räddningen var att jag hade laddat ner filmen SOS i datorn som hjälpte en del, säger Alfred.
Och så lossnade en sprint i rodret?
– Ja, men det var inte det värsta. Värst var när jag satt på railen och plötsligt flög upp och fick panik när det sprutade ur en ventil i skrovsidan precis vid mitt smalben. Det visade sig vara speptiktanken som var överfull.
Bästa ögonblicket?
– Det var när vi rundade Hoburgen och kände att vi var på väg hem. Då fanns det ingen återvändo – vi skulle nog klara vårt mål, säger Alice.
– Och så förstås, när Svenska Sjös motorbåt kom ut och mötte oss på målrakan. Det gav gåshud, avslutar Alice Rosberg.