Annika Trogen: "Jag måste hem och be om ursäkt" – om tålamodet som krävs för att lägga till i naturhamn

Publicerad 24 juli 2026 | Uppdaterad 23 juli 2026

Annika Trogen, Båtinstruktör

En tilläggningsövning fick en av Annika Trogens kursdeltagare att utbrista att hon måste hem och be om ursäkt. I sin krönika berättar Annika varför. Med lite mer förståelse för vad som faktiskt krävs för att lägga till i naturhamn, menar hon, blir tilläggningen en del av upplevelsen – i stället för ett stressmoment.

”Jag måste hem och be om ursäkt”, utbrast en av mina kursdeltagare med bedrövad min när vi övade att lägga till i naturhamn.

Då blev det tydligt för henne varför det ibland tagit familjen lite tid att lägga till vid en klippa i en vacker vik. Med tre hungriga barn ombord ville hon snabbt i land för att få igång grillen. Dessutom, med en gnällig hund som behövde komma i land, tyckte hon att hennes man kunde skynda sig lite.

Men när vi övade blev det uppenbart varför det ibland kan ta lite tid att hitta en lämplig hamn för natten.

Viktigast av allt är förstås att vara skyddad för vind och vågor. Platsen ska dessutom vara skyddad för prognosen under hela tiden man ska vistas där. Om prognosen visar att vinden ska vrida under natten behöver man välja en plats som är skyddad även för den nya vindriktningen. Det har hänt mer än en gång att viken fylls av besättningar i randiga och rutiga pyjamasar när ett vindvrid tagit hela viken på sängen och båtarna behöver läggas om.

När man väl har hittat den perfekta skyddade viken behöver man också veta att man kan komma in till land. Det ska vara tillräckligt djupt för båten, men också finnas ett bra ställe att kliva i land på. Vi har väl alla någon gång missbedömt läget och insett att klippan är för brant, och i värsta fall också för hal, allt för sent.

När jag var ung och ute och seglade tillsammans med en kompis i min familjs segelbåt skäms jag för att jag faktiskt gjorde en klassiker.

”Hoppa, Erika – hoppa!”, gastade jag.

Lätt för mig att säga när jag stod bakom rodret långt där bak i aktern. Erika hoppade. Det hade regnat och hon gled sakta, sakta ner i vattnet. Allt gick tack och lov bra och vi kan skratta åt historien i dag. Jag fällde ner badstegen, Erika simmade bak och klättrade ombord. Men hennes 90-tals Timberland-kängor torkade inte på hela veckan… Jag får väl skylla på att jag var ung och dumdristig. Som 24-åring skeppade jag familjens stora segelbåt med en relativt oerfaren kompis ombord. Man lär av sina misstag.

Tillbaka till kvinnan på kursen som hade lite bråttom att få igång middagen. När man väl kommit i land gäller det att kunna förtöja sin båt, och helst för storm, vilket också kan ta lite tid. Det är inte alltid träden är så väluppfostrade och står på rätt ställe. Ibland behöver man skarva tampar för att de ska räcka upp till det enda trädet som står i rätt vinkel mot båten. Och inte heller bergsskrevorna är alltid vinklade åt rätt håll eller tillräckligt djupa för att fästa en kil i. Så det kan ta lite tid att komma på plats i den där alldeles underbara viken man har drömt om hela vintern!

Om alla ombord har lite bättre förståelse för vad som faktiskt krävs för att lägga till i naturhamn blir det ofta både lugnare och trevligare. Då blir tilläggningen en del av upplevelsen, i stället för ett stressmoment. Och tipset från en annan kursdeltagare, att ta fram charkbrickan redan innan tilläggningen så att alla håller humöret uppe om det skulle ta lite längre tid att hitta rätt vik, är faktiskt inte så dumt.

Lite mer kunskap och lite mer tålamod kan göra stor skillnad. Och kanske blir vägen till grillmiddagen lite trevligare för hela familjen.

Vi ses på sjön!